fridelie

nudlar och folkölstrams mitt i en helt vanlig augustikväll som den här. i en stad som hade kunnat vara en helt vanlig stad om den inte hade varit vår.

naket avklätt står jag framför någon som jag faktiskt aldrig har kallat vid det riktiga namnet och bara grejen i sig är väl ganska patetisk.

för jag var med dig för att komma över drömmen om dig och tro det eller ej så tänker jag mycket mindre på dig nu än vad jag gjorde innan.

och

när jag tänker efter när det gäller det mesta så skriver jag nog om dig för att jag liksom inte har något annat att skriva om och för att du faktiskt kan sammanfatta mitt annars ganska regniga, melankoliska, folköls liv det senaste halvåret.

du har liksom varit med genom det mesta.

jag skriver mest för att ingen har någon aning och om någon någongång skulle prata om dig på det där sättet skulle jag nog bara kunna skratta inombords för

ingen känner till våra nätter.

jag växlar mellan att kalla dig för älskling och kräk. älskling, på det där ironiska sättet som du faktiskt alltid säger det på. kräk, mest för att det är gjort på pulver och amfetamin.

mitt piano i min annars så grådystra lägenhet. det började där.

tre månader senare när jag går barfota hem från dig halv fem en måndag morgon får det helt enkelt sluta där och när jag tänker efter slutade det nog aldrig riktigt där.

för alldeles för mycket av mitt kreativa handlar om dig och när jag nu har samlat det mesta av oss här, med frånvarande detaljer för allas bästa,

ska du aldrig mer få heta någonting i min värld.