det regnar blommor utan bin
och det har aldrig varit så mycket söndag som idag
här har ni en jävligt bra blogg!
tusen moln på min himmel
om det hade varit sommar nu skulle vi sitta på min balkong och kolla på molnen, som förresten inte hade funnits. vi skulle fundera över vilka band vi ska se på malmöfestivalen ikväll. vid det här laget och den här tiden hade vi säkerligen varit berusade. eller också hade jag spenderat, precis som tusen andra kvällar, hemma hos dig. lyssnat på din dåliga musik och pratat skit och kanske druckit kaffe. funderat på om båstad är en stad eller bara ingenting. eller också hade jag packat till emmabodafestivalen. eller också hade jag helt enkelt varit på emmaboda, och i sånna fall hade det varit dags för oss att öppna ännu en öl och dansa till detektivbyrån med solen i ögonen och spilld mjölk överallt.
18.42 och sommaren har aldrig lyst starkare med sin frånvaro. kanelbullens dag är som att säga förlåt för att det är så jävla kallt, här får ni någonting att trösta er med.
penny lane
kanelbullensdag måste ju dock vara sveriges bästa dag om inte annat så kanske till och med världens bästa jävla dag.
speciellt när man är på borde-skriva-regi-analys-arbete-men-pallar-dock-inte-fan-vad-kul-det-var-igår-jag-ringer-stina-humör. så jag ringde stina, så stina kom hit, vi skrattade åt alla idioter som videobloggar och tänkte att vi kanske också ska börja med det.
last shadow puppets
my mistakes were made for you
stäng av musiken
dra åt helvete, tack.
ångest tvång och höstsesång, tre valda ord som faller sig så lätt. sommaren, jag tänker inte fråga vart du tog vägen för i sånna fall kan väl jag också dra åt helvete.
sommaren drog åt helvete, jag drog och helvete och just i natt när det snart är oktober har jag glömt alla anledningar till att inte älska dig. jag är nog dum i huvet kan jag tänka. och jag som sa att det är bäst vi glömmer allt, trodde du verkligen mig?
eller också börjar jag bara bli desperat på ett sätt som egentligen bara händer efter för mycket rödvin och för många kvällar i rad.
eller också börjar jag bara falla på ett sätt som egentligen bara jag kan falla när det är ångest, tvång och höstsesång.
så. bra. jag har levt mitt liv nu. det är verkligen så. jag är beredd att dö arton minus. hemmaboda som vi alltid sa är nu ett år minus två månader i från mig, så jag har verkligen ingenting att leva för.
jag skulle kunna leva för dig.
om jag inte hade varit så jävla korkad och spontan och hög på mig själv som jag var och sorterade bort er en för en.
nä tack. första bästa blick är tagen.
damm på tredje våningen
dont keep begging me to leave pablo
definitivt höstens låt, definitivt.
"you belong to me now pablo, no mather what they say.
so don't keep begging me to leave pablo, 'cause i'm here to stay"
nu ska jag göra något med min lediga dag.
sista gången solen sken
snart ska jag städa min garderob för allting har blivit så groteskt seriöst i höstmörkret, höstmörker och höstmörker men det är ju trots allt september och ja, du hör ju kanske själv hur det låter. så allt som gäller är fruktsallad på heleneholmsskolgård. mest för att se sommarens sista smak i form av sol. och jag säger det igen och jag säger det varje jävla höst. "allting slutar här" för kom inte och försök intala mig att hösten innebär äventyr och nya kapitel. ärligt talat så gråter jag när jag tänker: "sista gången solen sken".
trots allt så börjar saker och ting komma till rätta nu och jag shoppar upp mina sorger som just nu finns i form av halvtaskigt väder.
och det är bara bara bara pure happieness när jag tänker på last shadow puppets på vega den sextonde oktober och är det någonting som är kirrat så är det väl det. jag och wille får det i för tidig födelsedags present, vilket är schniben.
förövrigt har jag blivit förrädare och faktiskt skaffat blogspot och jag mår nästan lite dåligt av att berätta det!
idag fikade jag med miriam, julia, elvis och wille på barista och det mesta var fint, hur kallt det än må ha varit. och tydligen ska det nu ha gått och blivit dags för skinnjacka. si så där känns det.
ska träffa dom finaste stinorna i min värld imorgon och låt mig göra reklam: dixigt.blogg.se, stinaskriver.blogg.se. och dom gör mig glada och den lyckligaste fridelien i hela världen. trots höstmörker som faktiskt inte har kommit riktigt än.
sista eftersolen, make me well.
i just think that we might get on
och det är aldrig riktigt någon som får mig i extas på sättet som du och jag vet inte vad du gör men du gör det så bra att jag verkligen tror dig.
minnen i vår ask
och jag har tryckt ner alla våra minnen i en alldeles för liten ask, men det är ju trots allt en ask och den är vår.
låtarna om oss ligger i en låda inte tillräckligt långt in i min garderod, och älskling, jag slängde ditt telefon nummer i väggen.
visserligen för tjugonde gången sedan juli, men den här gången tror jag faktiskt att du stannade där.
förvirring bedövas med ingefäracitron te och cigarette i min annars så färgglada stad och jag lovar mig själv att aldrig falla dit igen.
och ditt léende är så vackert att det nästan, älskling bara nästan, gör ont att se dig gråta. men jag vill att du ska gråta.
älskling
du gråter aldrig. känner aldrig. bryr dig aldrig. du är gömd i asken om oss.
jag ska aldrig mer falla för någon som är för mycket som jag.
sagan om oss slutar där
naket avklätt står jag framför någon som jag faktiskt aldrig har kallat vid det riktiga namnet och bara grejen i sig är väl ganska patetisk.
för jag var med dig för att komma över drömmen om dig och tro det eller ej så tänker jag mycket mindre på dig nu än vad jag gjorde innan.
och
när jag tänker efter när det gäller det mesta så skriver jag nog om dig för att jag liksom inte har något annat att skriva om och för att du faktiskt kan sammanfatta mitt annars ganska regniga, melankoliska, folköls liv det senaste halvåret.
du har liksom varit med genom det mesta.
jag skriver mest för att ingen har någon aning och om någon någongång skulle prata om dig på det där sättet skulle jag nog bara kunna skratta inombords för
ingen känner till våra nätter.
jag växlar mellan att kalla dig för älskling och kräk. älskling, på det där ironiska sättet som du faktiskt alltid säger det på. kräk, mest för att det är gjort på pulver och amfetamin.
mitt piano i min annars så grådystra lägenhet. det började där.
tre månader senare när jag går barfota hem från dig halv fem en måndag morgon får det helt enkelt sluta där och när jag tänker efter slutade det nog aldrig riktigt där.
för alldeles för mycket av mitt kreativa handlar om dig och när jag nu har samlat det mesta av oss här, med frånvarande detaljer för allas bästa,
ska du aldrig mer få heta någonting i min värld.
umbrella på en torsdag
40 dagar och 3 djupa andetag. några kronor fattigare och många lyckopiller att förbruka. många saker att minnas/inte minnas framöver. inte sova. knappt äta. dricka för att det är jävligt nyttigt och en hel drös med bra umgänge. mycket nytt folk att träffa.
40 dagar och en nostalgitripp tillbaka. 40 dagar tills jag kommer hem igen. ok. jag menar inte att allt kommer bli exakt lika bra som förra året för att jag är jävligt beredd på att ingenting någonsin kommer kunna slå det.
men jag litar ändå på vårt emmaboda för jag är säker på att ingenting kan gå fel. för natten är ung och tar aldrig slut. musiken dör aldrig ut.
